Igår arbetade vi med handledningssamtal, vilket innebar att vi filmade en handledningssituation för att senare kunna analysera den.
För mig kändes det lugnt. Jag kan bjuda på mina svagheter, men magen… HERREGUD!
Nog för att jag fattade att jag inte kunde knäppa brallorna längre, men jag trodde i min enfald att det fortfarande inte syntes. Tji fick jag. Inte konstigt att det stramat.
Alltså.. hela den här grejen kommer att vara mycket svår att vänja sig vid. Inte på ett negativt sätt, tro inte det. Jag har inga dubier eller tveksamheter inför vad som komma skall.
Men det känns väldigt underligt och framförallt främmande. Fast å andra sidan.. hur skulle man nånsin kunna föreställa sig hur det är.
Ja det är nåt man måste uppleva för att kunna förstå.