… ner som en pannkaka.
Igår var första helt spyfria dagen sen… håll i er… 1 november. Men man ska som bekant inte ropa “hej”.
Idag brakade helvetet lös igen. Har nu laddat upp med en liter vätskeersättning och ett par äpplen bredvid sängen för inatt och morgonen imorgon.
Ikväll tillåter jag mig själv att tycka jävligt synd om mig själv, grina en skvätt och drömma om en sjukhussäng och dropp i armen, så jag dels inte behöver tänka på mat eller spyande, dels kan sova precis när jag vill och på köpet kanske få tillbaka lite färg i huden. Gråblåblek ovanpå det vinterbleka är inte så jävla hett, ärligt talat.
Men Anna!!! Fy vad jag lider med dig!! Styrkekramar nerifrån Bliksered i massor kommer häääär!!! (:)
Hoppas du snartkänner dig bättre och pyssla om dig så mkt du bara kan!!
)
Kramar Petra
Usch det där låter inte kul alls. hoppas M pysslar om dig ordentligt.
Håll ut, håll ut, det blir bättre! Och till sist får man något som är väl värt mödan..Fast det är fan inte kul med ständigt illamående. Tänker på dig!
Sv: Vi har haft det toppenhärligt, en riktigt batteriladdar-helg
kram
Många tycka synd om dig kramar
Sv: Ja, det var faktiskt en av de första sakerna jag tänkte när jag var ut i bloggosfären som återigen preggo
Även fastän det skiljer lite i tid, så kommer vi ju ha småttingar samtidigt iallafall 
Tack så mycket! Kram