Igår var första helt spyfria dagen sen… håll i er… 1 november. Men man ska som bekant inte ropa ”hej”.
Idag brakade helvetet lös igen. Har nu laddat upp med en liter vätskeersättning och ett par äpplen bredvid sängen för inatt och morgonen imorgon.

Ikväll tillåter jag mig själv att tycka jävligt synd om mig själv, grina en skvätt och drömma om en sjukhussäng och dropp i armen, så jag dels inte behöver tänka på mat eller spyande, dels kan sova precis när jag vill och på köpet kanske få tillbaka lite färg i huden. Gråblåblek ovanpå det vinterbleka är inte så jävla hett, ärligt talat.

För mig kändes det lugnt. Jag kan bjuda på mina svagheter, men magen… HERREGUD!

Nog för att jag fattade att jag inte kunde knäppa brallorna längre, men jag trodde i min enfald att det fortfarande inte syntes. Tji fick jag. Inte konstigt att det stramat.

Alltså.. hela den här grejen kommer att vara mycket svår att vänja sig vid. Inte på ett negativt sätt, tro inte det. Jag har inga dubier eller tveksamheter inför vad som komma skall.

Men det känns väldigt underligt och framförallt främmande. Fast å andra sidan.. hur skulle man nånsin kunna föreställa sig hur det är.

Så vad har hänt sen senast. Jo…

Som ni vet så beslutade jag ju mig för att både jobba heltid och plugga heltid på avancerad nivå. Kanske inte världens smartaste beslut alla gånger, men det är ju bara ett år det handlar om.

På tredje campusträffen, mitt under en föreläsning hugger det till i min mage och sen börjar jag kallsvettas och får en åksjukeliknande känsla. Och det ger inte med sig. Jag biter ihop iallafall, sover oroligt under natten, och dagen efter så fortsätter det i samma stil. Blev lite orolig och googlade såväl urinvägsinfektion som magkatarr. Men dels kände jag mig inte stressad, dels stämde inte symtomen med varken det ena eller andra. Magontet och illamåendet fortsatte under hela veckan, så magsjuka kunde det ju heller inte vara. Det brukar ju braka loss förr eller senare, om man säger så.

Väl hemma bestämde jag mig för att gå till vårdcentralen om det inte gav med sig. Efter ett par dagar hemma, med samma symtom som tidigare, så beslöt jag mig för att göra ett graviditetstest. Under våren hade jag nämligen chokladcystor på äggledarna och innan man gör en sån undersökning utesluter man graviditet. Eftersom jag för typ 15 år sen fått till mig av läkare att jag kommer ha svårt att bli gravid så kändes det där testet lika onödigt som vanligt. Dessutom trodde sig M också ha svårt att reproducera sig pga en olycka för många herrans år sen.

Så jag kissade på den där stickan som man ska göra, och läste broschyren som följde med och fattade ärligt talat inte ett skit vad det stod. Hade under våren beställt såna där billiga test på nätet bara för att de krävde det för cystundersökningen. Tog med mig test och broschyr till M som ännu låg och sov och frågade om han fattade vad det betydde. Han såg precis som jag att testet visade två streck och enligt bipacksedel betydde det graviditet, men vi enades om att det var ett skittest och tänkte inte mer på det. M somnade om.

Två dagar senare med ett konstant och ännu mer akut illamående inklusive kräkningar gjorde jag ett till test. Även det här visade två streck. Dags att ringa vårdcentral, vilket jag gjorde och en vecka senare fick vi tid och en bekräftad graviditet. !!!

Ja, så det är det jag har gjort senaste två-tre månaderna. Varit chockad, kräkts som en galning (20 ggr om dagen som värst). Jag har sovit i princip dygnet runt och däremellan försökt klara av jobb och pluggande. Jag har åkt på två stycken magsjukor ovanpå allt annat illamående och jag har dessutom nu världens förkylning. Vi kan väl säga så här… De senaste månaderna är ganska luddiga.

Nu börjar jag/vi vänja oss vid tanken. Familjerna informerades runt julafton och äldsta vänner just i dagarna. Eftersom jag känner mig ganska snurrig har jag säkert glömt några som hade velat veta från mig och inte via bloggen, men jag ber om ursäkt på förhand. Det handlar inte om att jag inte tycker att ni är viktiga, jag har bara svårt att förhålla mig till hela situationen. Jag har till och med varit nervös över att folk ska bli arga om jag berättar att jag är på tjocken, så de flesta har meddelats via sms. Väldigt märkliga känslor. Jag är iallafall glad att det inte satt sig på humöret, men så som jag mått rent fysiskt, unnar jag inte min värsta fiende om jag haft nån. Fyy tusan. Och än är det inte över. Andades ut lite igår under dagen, men på eftermiddagen satte det igång igen. Jag hoppas att det blir bättre. Jag kan åtminstone lufsa runt på lite längre promenader igen, vilket får ses som ett gott tecken. Över en natt gick jag från att kunna gå mina vanliga 5-10 km, till att knappt ta mig till postlådan hundra meter bort. Bara att gå upp till vägen har varit omöjligt utan att spy en eller ett par gånger.

Nu är det bara resten kvar. Vänja mig vid tanken på en bebis. Vänja mig vid tanken på att hur det än går, är jag morsa resten av livet och M är farsa. Våra föräldrar kommer bli far- och morföräldrar och syskonen i Sthlm har nu i uppgift att ordna Stockholmskusiner.  Herregud, jag håller på att bli vuxen, 34 år gammal.

PS: Ni som läser och som har mig som vän på facebook… Jag skulle bli glad om jag slapp kommentarer där. Jag vill inte att det ska vara offentligt på fejjan. Tack!

Tyvärr har jag inte heller orkat med att läsa alla era bloggar och därför också varit kass på att kommentera. Ber om ursäkt för det.

På återseende gott folk!

Jag trivs kanon med mitt jobb, men det finns onda krafter här i byn som gör allt för att förstöra det vi håller på att bygga upp. Jävligt frustrerande för mig som kommer utifrån och har sett liiite mer av världen än vad de här skitsnackarna verkar ha gjort. Det finns så många i den här byn vars största intresse ‘är tjafs. Ingen är det minsta lösningsorienterad, nej då, det skulle ju innebära att tjafset tar slut, och då vore livet över.

Det gäller att stå stadigt på jorden och hålla i sig när det blåser, men jag har haft gott om träning. Har heller inget behov av att stanna här om det skulle bli för jävligt. Så hur som helst går jag vinnande ur känns det som. I januari blir det iallafall nya tag och en del ny personal och det är tråkigt, eftersom någon jag gillar slutar och också kul för att det blir nystart.

Just nu längtar jag efter mellandagarnas ledighet. För första gången blir jag dock utan min familj på jul och det känns jättekonstigt. Det blir iallafall ett skypemöte imorgon och kanske ett på julafton också. Vi firar här i kåken med M’s familj.

Efter det kanske bloggen nystartar lite också. Det finns åtminstone lite nytt att berätta.. fast det får vänta några dagar till!

Har klarat av 4,5 timmars bussresa och har nedräkning på den sista resetimman. Ska bli skönt att landa på vandrarhemmet. Tror jag beger mig till nåt hamburgerhak och fixar lite skräpmiddag och tar mig en filmkväll.