Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ja den här  bloggen stendog sannerligen när D kom till världen. Det har varit svårt att få tiden att gå ihop helt enkelt, så jag måste säga att jag beundrar er som lyckas fortsätta blogga och läsa bloggar. Jag skulle också vilja, det finns ju många av er som jag följt under många år och nästan tycker mig känna. Men men.. det finns en tid för allt, kanske lyckas jag få lite datortid framöver igen 🙂

Jag har varit gravid igen!
Märkligt men sant. Det dök upp ett dubbelstreck i slutet av oktober förra året på MVC. Lite förvånad måste jag säga att jag blev och pappan blev meddelad via mms. 😉
Jag kände en bekant illamåendekänsla på morgonen och därför begav jag och D oss till MVC för att kissa på stickan innan det var dags för dagens aktiviteter. Denna gång valde vi också att berätta för närmaste familjen och vännerna direkt. Kände att jag inte ville låtsas må bra ifall det skulle bli lika illa som förra gången. Föga anade jag att det skulle bli många resor värre.

I vecka sju blev jag inlagd pga uttorkning och blev uppvätskad. Därefter hamnade jag direkt i ett vårdprogram på grund av att jag även denna graviditet fått hyperemesis. Det var hemskt skönt att bli trodd angående illamåendet denna gång. Vi provade några olika mediciner och vinstlotten föll på Lergigan så i ca tre månader sov jag mellan kl 01-11, var vaken ett par timmar för lunch, somnade om kl 13 tillsammans med D och vaknade igen mellan 19-20 på kvällen. M fick ta pappaledigt för att ta hand om D för jag var bokstavligt talat ett vrak. Deppig eftersom jag inte ville sova bort livet, för att jag mådde skit och för att hormonerna löpte gatlopp. Till sist sa läkaren till mig att det är väl ändå bättre att sova än att spy och det måste jag ju hålla med om.
En annan märklig sak med graviditeten var att jag i vecka 8 ökade nästan nio kilo i vikt, på en vecka. Diagnos ödem grad 2. Hela kroppen vätskesvullen. Lite svårt att förklara en sån viktuppgång samtidigt som man spyr upp allt man äter och dricker. Tack igen för barnmorskor som tror på en!

I mars kunde M börja jobba igen och jag blev hemma med D. Humöret ganska okej denna gång, men snart blev det tungt igen. Vikten passerade 100 kilo och fortsatte sen en bit till. Tungt att gå, tungt att andas pga vätskeansamlingar, tungt att röra sig, jag fick foglossning i blygdbenet och åkte på flera urinvägsinfektioner och i samma veva började blodtrycket gå upp. Jag mådde skit rent ut sagt. Under ett rutinbesök på bvc visade det sig att magmåttet ökat med 9 cm sen senaste kollen. Det blev en akuttid till BB dagen efter (20 mil enkel väg) och där upptäcktes att barnet lagt sig i säte. Läkaren klappade om mig efter besöket och sa till mig att jag hade en jävla tuff graviditet och då höll det på att brista för mig. Det blir nog så när man biter ihop och aldrig riktigt talar om hur dåligt man mår, eller hur ont man har. Vi fick tid för vändningsförsök på 37 + 1, och for till BB igen, men eftersom jag googlat mig blå på vändningar och hittat tips på hur omföderskor själva kan vända, och dessutom utfört dessa övningar, så hade barnet vänt sig redan- tack och lov att jag slapp snitta 🙂

Framåt v 38-39 började jag igen må så fruktansvärt dåligt. Kunde dock inte sätta fingret på vad det var riktigt. Väger man 106 kilo till sina 165 cm, hela kroppen är full med vatten och man dessutom mår illa så tänker man inte så mycket på vad som egentligen är vad- man mår skit helt enkelt. Under ytterligare ett rutinbesök på MVC så såg jag hur orolig barnmorskan blev över mitt blodtryck som återigen låg högt. Hon vacklade i om hon skulle ringa läkaren på BB eller inte. Vi hade planerat besök på badet med D så jag frågade om jag kunde åka och bada så kunde vi höras och det var okej. Trodde svalkan i vattnet skulle hjälpa, men icke. Vid hemkomst fick jag meddelande om att vi omgående skulle bege oss till BB Gällivare igen, så det blev en snabb lunch, ett samtal till farmor som skulle komma som barnvakt och så begav vi oss av.

CTG såg bra ut, men jag blev inlagd på förlossningen med blodtryckssänkande och vi meddelades  att jag inte skulle bli utsläppt innan barnet var här. Kroppen var så enormt svullen att  det tog SEX försök innan de lyckades sätta en nål i en ven på undersidan underarmen. Händerna var fullkomligt ostickbara. Morgonen efter fick jag nya blodtryckssänkande och råkade ta hela dagens dos vid ett tillfälle, men det gjorde susen för trycket. Vi blev också meddelade att jag skulle bli igångsatt och bara minuter efter tog jag första dosen. Under dagen hände ingenting och på kvällen blev vi meddelade att vi skulle få byta rum. Vi gjorde oss hemmastadda i nya rummet, packade upp datorn och skulle börja kolla tv-serier då det plötsligt, från ingenting, knäppte till i magen och sen… SMÄRTAN!

Från noll till hundra. Jag fick riktigt kraftiga värkar direkt och det fanns absolut ingen tid att vila mellan värkarna för de avlöste varann. Jag fick en chock tror jag, av smärtan. Kände ju inga öppningsvärkar med D, eftersom jag redan då fått epidural, så det var en helt ny upplevelse.

Oj vad jag grät. Barnmorskorna beslutade att jag skulle få morfin och en sömntablett för att förhoppningsvis få sova lite, så kl 23.45 på kvällen fick jag en spruta. Först kändes det som att det hjälpte men en kvart senare drog det igång på allvar och jag var redan öppen fyra cm. Halvt om halvt sovandes rullades jag snabbt till en förlossningssal och fick epidural och lustgas. Värkarna avlöste varann precis som tidigare och det började dessutom trycka på nedåt kraftigt.Det var dock inte dags att krysta riktigt än. På grund av den härliga medicincocktailen så sov jag mellan värkarna, dvs värk, andas, inte trycka, zzzzz, värk, andas osv. Helt bisarrt kändes det, men samtidigt skönt att jag var skapligt klar och dessutom slapp ha ont. M hävdar dock att jag sluddrade. När kl närmade sig 03.30 fick jag börja trycka på, men hann bara två andetag per värk, så värkstimulerande fick sättas in, och på första krystningen efter den kom lilla S ut, och det visste jag inte då, men med navelsträngen ett par varv runt halsen och helt blå. De sprang genast iväg med henne och jag sa till M att springa med och kolla. Jag tyckte att det dröjde och dröjde men var ganska omtöcknad av medicinerna så fattade aldrig hur länge det tog. Barnmorskan som var kvar gick och tittade efter och sa att allt var bra, men att det skulle dröja lite innan de kom tillbaks.

Till sist dök de upp M och vår lilla Sally som såg pigg och alert ut. Jag frågade vad som hänt och M berättade. På grund av morfinet hade hon inte kunnat dra andetag själv och de hade haft syrgasmask på henne och mätt syresättning och hjärtfrekvens. Hennes lilla hjärta har slagit stadigt hela tiden och syresättningen har varit bra och efter fyra långa minuter, de längsta i M’s liv, så drog hon äntligen efter andan! Tack och lov!

Förlossningssalen såg ut som ett slagfält och jag klarade inte av att stå själv utan fick hjälp att ta mig till duschen där jag kräktes och duschade. Konstigt nog kändes det som att jag klarnade upp en stund efter dusch och torra rena kläder, men så här i efterhand har jag inte direkt några minnen efter första timmarna efter förlossningen.

Lilla S mättes till 49 cm och 3265 g och kändes pytteliten. Jag fick min förlossningsjournal efter ett par dagar och i den också information om att jag kommit in med en svår preeklampsi/havandeskapsförgiftning. Jag har haft ren tur som klarat mig från organsvikt.

Jag har nog tänkt att bara jag föder kommer allt att vara på topp igen, för så kändes det när D kom, men denna gången kommer återhämtningen att ta tid. Först och främst är det mycket vätska kvar i kroppen ännu, vikten har slitit på lederna, jag är svag i musklerna på grund av att jag legat så mycket under graviditeten och det tar på sinnesstämning och psyke märker jag.

Nu är S snart en månad gammal. Amningen kom igång efter 3,5 dygn precis som sist, men det rann till snabbare denna gång. Hon växer och frodas och imorgon är det dags för fyraveckorskollen.
Jag har tappat ca 15 kilo av de strax över 30 jag lade på mig, kan röra mig hyfsat utan att ha ont överallt och det som återstår är att bli på gott humör igen. Det är gråtmilt här, minst sagt. Ska höra om remiss till kurator imorgon, bara för att det är skönt att få prata/gråta av sig, så hoppas jag att det vänder snart. 🙂

Det är iallafall ruskigt skönt att veta att jag aldrig mer ska bli gravid. Dels är vi mer än nöjda som det är, dels är jag avrådd att bli gravid igen, eftersom kroppen förmodligen inte klarar av det. Skönt att vi är överens, kroppen och jag 🙂

20140715_100400

Storasyster och lillasyster. Små små händer!

Annonser

… jaa.. den här bloggen började ju som ett Elvis och jag. Han den andra hälften, den lite hårigare hälften. Han som nästan aldrig varit längre än 10 meter bort, de senaste 10 åren. Han som snarkar, knör i sängen, drömmer högljutt, älskar att åka på utflykter och funkade att ha med sig överallt. Och jag tror att de flesta jag känner inte kommer att minnas hur det är att inte se oss ihop.

Han har inte riktigt varit sig själv de senaste månaderna kan jag väl säga. Ålder, tänkte jag först, för ute på promenad var det som vanligt fullt med livsglädje, speciellt när vi var ute med ponnyn. Det är bara 1,5 månader sedan de båda raceade över stubbåkern här hemma.
Och så blev han tröttare och tröttare. För en månad sen var veterinären hit för att vaccinera alla djur och då frågade jag om hon kunde kolla lite extra på honom. Han hade nämligen inte ätit på några dagar och kliade sig mycket. Vi misstänkte rävskabb då vi haft rävungar i trädgården och hon sa att tröttheten kunde bero på det och han fick behandling som hjälpte.

Så började han kräkas och var dålig i magen från och till. Det brukar han vara i samband med fällning så jag la det i minnet bara och försökte hålla lite koll. Och senaste veckan har han, utöver en brakmiddag i lördags, inte direkt haft någon matlust alls. Mest sovit. Fortfarande med glädjeskutt på promenad med följden att han blev dödstrött. Han har gått så sakta.

Jag fick vinterkräksjuka i tisdags och han har legat bredvid mig och sovit. Då kände jag att han började lukta sjuk hund. Alla som haft hund, vet vad jag menar. I morse kände jag mig som att jag kunde stå på benen så det fick bli ett samtal till veterinären. Jag sa till M och D innan vi åkte, att jag tror det är dags nu. Att han inte kommer med hem mer.

Han hade gått ner två kilo, han som alltid legat på samma stadiga vikt, både som högtävlad och som pensionär. Han sa ingenting under undersökningen. Han röntgades och fick kontrast, men medan vi väntade på att röntga igen kom provsvaren på blodet, som visade att njurarna i stort sett inte fungerade alls längre.

Kanske hade han kunnat få några månader till med specialfoder och så vidare, men för mig är det så, att skaffar du en kär fyrfota vän, har du ansvar för liv OCH död. Jag kan inte försvara att hålla honom vid liv om han ska må dåligt och han ville inte äta mer.

M och D sa hejdå och väntade utanför medan han somnade in i mitt knä och sedan kom de och klappade hejdå igen.
Det kändes så fruktansvärt konstigt att lämna kvar honom på kliniken, men jag vill att han ska begravas i Sjuntorp, bredvid vår förra hund och därför var kremering det enda alternativet.

Nu ska jag lära mig att leva utan någon som hela tiden är några steg bakom överallt. Inte behöva vänta på nån som luktar på olika fläckar, inte behöva säga åt nån att gå och lägga sig istället för att tigga vid bordet, inte vakna till av att någon bäddar ner sig vid fötterna eller kommer upp och säger godmorgon. Ingen som vallar cyklar och barnvagnar och ingen som springer med full fart bredvid hästvagnen. Ingen som morrar när det blåser ute och ingen som gräver ner ben överallt, eller bara sover bredvid en på trappan när man tar en paus i solskenet. Det känns som jag har tappat en kroppsdel ungefär. Vila i frid käre vän!
Bild

Senaste månaden har ägnats åt den lilla vilda så klart, men även åt att söka jobb, försöka trygga det ekonomiskt för mig själv och inte vara beroende av M osv. Och så här ser läget ut. Jag är beviljad 300 dagar A-kassa, men får inte stämpla eftersom D inte har förskoleplats (vad hon nu ska dit och göra när jag ändå är hemma). Jag får heller inte stå som aktivt arbetssökande eftersom jag tar ut föräldrapenning (eftersom jag inte får stämpla) och föräldrapenning måste jag ta ut 5 dagar per vecka för att kunna ha bibehållen SGI. Det här är så underbart, verkligen!
På arbetsförmedlingen hävdade de först att jag fick vara aktivt arbetssökande samtidigt som jag var föräldraledig, vilket de senare tog tillbaka via mail. Beteckningen på mig ändrades istället till arbetssökande med förhinder. Eftersom man måste vara ”aktiv” för att efter sex månader ha möjlighet att söka flyttstöd, så har jag heller inte rätt till det.

Hur man än vänder och vrider så är arslet bak helt enkelt. Förmodligen är det bara att räkna ner tills dess att jag blir av med SGI’n. Om jag nu inte ska skita i den helt enkelt och hålla tummarna för att jag inte blir sjuk/skadad.

De pengar jag har över sen lägenhetsförsäljningen kommer åtminstone till hälften gå åt som flyttkostnad om vi en dag behöver flytta härifrån och då är kvar ett väldigt litet kapital som inte direkt räcker någonstans. Mitt drömscenario var kanske inte att börja om från noll när man snart är 40.

Skulle jag, med facit i hand, rekommendera någon annan att flytta iväg för att leva ”norrlandsdrömmen”. Nä aldrig. Det är inte värt det och det kommer aldrig att bli värt det. Inte i den här delen av norrland iallafall. Här är du inte välkommen om du är utifrån.

Positivt mitt i allt tråkigt är att det finns två tjänster ute igen, som jag är mer än behörig till. Ett jobb på pendlingsavstånd, ca 5 mil och ett här i hålan. Förmodligen blir jag inte kallad till intervju som vanligt (jobben tenderar att redan ha tillsatts och annonseras endast för att det ska gå rätt till). Fördelen är att jag i åtminstone det ena fallet, tänker tvista fackligt om jag inte blir kallad, för att kunna få ett svar på varför jag inte blev det. Och det är nästan som att jag ser fram emot att det ska bli så istället. 😉

—-
På retrovagnarna har jag nu börjat tjäna in lite igen. Det betyder att jag är på väg mot målet att i slutändan inte ha betalt nåt för de vagnar jag väljer att behålla.
Pelargonerna mår bara bra. Alla är i jord och frodas, utom Dr Westerlund som får stå i vatten ett tag. Ska bli spännande att se vad som händer med dem, när vårsolen börjar lysa. 🙂

36

Ja herregud. 36 år. Vad hände?

Nåja, förutom att jag är arbetslös så är det en rätt bra ålder. Som ni säkert märkt öser det på här hemma. Obefintlig tid att göra något annat än att jaga vild 14månaders. Hon började som ni sett att ta sina första steg vid tio månader. Nån vecka innan hennes ettårsdag åkte vi en dagstur till Mukkajärvi för att hälsa på getterna vi sålde dit och herregud vilken grinig unge vi hade den förmiddagen. Helt personlighetsförändrad. Hela bjudlunchen skrek hon sig igenom, så efter lunch gick vi utomhus och där, plötsligt, ställde hon sig upp mitt på gräsmattan och gick till mig som satt kanske 15 meter bort. Och efter det har hon gått och gått och gått och…..

Även de andra barnen i vår lilla föräldragrupp har börjat gå. Den yngsta så sent som i förrgår, så nu är alla uppe på benen. Första året har gått hiskeligt fort.

En av oss mammor har börjat jobba, en annan ansökt om vårdnadsbidrag, den tredje har nedräkning till jobbstart i februari och så jag då… som söker jobb efter jobb jag är behörig till. Har fått komma till en intervju, till övriga blir jag inte ens kallad. Tog ett besök på AF och de var så konstruktiva att de sa att jag skulle anmäla mig som aktivt arbetssökande i sex månader och sen betalar de flytt för mig och D. Frågade var vi skulle göra av pappan, men han fick betala sin flytt själv (såklart). Vet inte om de tänkt att vi skulle lämnat kvar honom annars?

Så.. jag har 300 A-kassedagar och 160 föräldradagar kvar tills jag är av med SGI osv. Inte en situation jag är speciellt sugen på. Det var inte riktigt det jag har kämpat med studier, jobb, vidareutbildningar, fortbildningar för. Sen är det nästa fråga. Vart flyttar man i så fall?

Nåja. Allt löser väl sig i sinom tid. Under tiden försöker vi dra igång ett lite hemligt projekt, jag och några andra tjejer och träffas i ett annat lite hemligt projekt utöver det. Det ena kan tänkas leda till jobb. För en gångs skull har jag hittat positiva människor som klarar av samtal med högt i tak. Det är härligt. Och då menar jag människor som klarar av det på riktigt. Inte den sorten jag stött på förut som säger att de klarar av det, för att sen baktala en högt och lågt.

Det där baktaleriet gäller för övrigt inte bara mig. Ingen av oss som är inflyttade får jobb här. Så är det väl när man inte är kusin eller har rätt efternamn. Media har varit här och träffat oss vid några tillfällen och det har lett till intressanta diskussioner, men har säkerligen också minskat chanserna att få jobb. Tyst och snäll ska man vara. Fördelen är väl att det har börjat diskuteras i stugorna och synas även i politiken. Senaste kommunfullmäktige var som att läsa ett utdrag ur en diskussionssida några har startat på facebook. Det märks även att det är valtider, för nu börjar valfläsket att serveras. Det ska byggas familjens hus, öppnas en ny öppen förskola och alla mygg ska utrotas. Att man sen samtidigt säger upp barnmorsketjänsten för att istället köpa in den från Kalix 8 mil bort, samtidigt som man ska börja att ge babyboxar om 5000 kr till alla som föder barn i kommunen etc. Inte så genomtänkt.

Fler och fler går med känslan att det kommer att ske någon form av ”revolution”. Sen om den är åt det positiva eller negativa hållet återstår att se. Vi kommer att behålla gården här oavsett. Om det sen blir vårt fasta boende eller ej återstår också att se.

Våra aktiviteter med barnen har också kommit igång. Ny babysimsäsong igång med SJU nya bebisar och ett lite äldre barn. Tre familjer från finska sidan. Simmet har blivit en broöppnare och det är härligt!
Kyrkis utökar med en dag i veckan som det ser ut nu och i en by 3 mil norrut har de startat barngympa. Helt underbart!

IMG_20130930_231352
Två nördintressen har jag skaffat mig också. Retrobarnvagnar och pelargoner. Vagnarna hoppas jag tjäna såpass på att jag inte kommer ha gett något för de vagnar jag ska behålla. Pelargonerna ska jag nörda in på nu, när jag fick ”Stora pelargonboken” av svägerskan. 🙂

Ja det går bättre och bättre dag för dag! (Herregud vad snabbt de slipar sina färdigheter de stora små!)

Snart tre månader sen jag satt här och knattrade med tangenterna senast. Jösses!

Vad har hänt då?

Jo, två dagar efter senaste inlägget fick vi sms från sambo/pappa/husse om att han slagit sig på tummen med slägga. Och att han tagit i. Inte med vilje så klart, men där var den korta karriären under jord över för hans del. Senare på eftermiddagen kom han hem med en tumme som såg ut som köttfärs i paket och sen dess har han varit hemma. Utan tumme kommer man inte så långt har han märkt, envis som han är. Eventuellt ska han tillbaka i jobb på måndag, det hänger på läkarens utlåtande. Nån ny nagel får han inte. Det krossade tumbenet är inte röntgat för att se hur det läkt och köttfärsen ser fortfarande ut som köttfärs.. om är något mer sammanhållen. 😉

Vi har också hunnit med att vara i västsverige en vända och D är numera döpt och medlem av svenska kyrkan. Det var ett litet men alldeles svenskt lagom dop i mina föräldrars växthus med närmaste familjen.
Dagnys dop 034

Hemma har vi hunnit att pyssla lite. Eller ja, mest M trots tumme. Panelen i köket har fått ny ljusare färg, fönstren får sig en uppfräschning och med hjälp av ett par kompisar till M har vi byggt en helt ny hage till djuren.

Ja djuren ja. Flocken är numer decimerad med två getter. Albin och Albina har flyttat till Mukkajärvi och fortsatt sin rymmarkarriär där. Vi har hört ryktas om två meter höga staket och igår kikade nya ägaren förbi och berättade att de väldigt sällan är inne i hagen. Suck. Tur att de är gulliga. Vi har kvar Frossa o Flisan som stortrivs och sov i en vecka efter att terroristerna flyttade. Har beställt två killingar, men håller litegrann på att ångra mig med tanke på hur lugnt det nu är. Vi funderar på att begränsa till en killing bara eftersom Frossa behöver någon att kura med på vintern. Flisan väljer att sova ute oftast, hur kallt det än är. Det roliga med de djur som nu bor här är att alla funkar så bra tillsammans.

DSC_0005

Så här ser det ut på mina turer med Flisan. 🙂

Dagny har fått två små tänder i nederkäken och för någon vecka sen tog hon sina första två steg till bådas förvåning. M tyckte att det gjorde hela sjukskrivningen värd. Annars missar han ju mycket i och med att han jobbar borta. Vi tränar också på tandborstning vilket hon, ta i trä, ännu tycker är jättekul. Hon är en riktig vilda matilda och älskar att trycka på datorn, rycka ut sladdar, hälla ut hundens vattenskål, ta loss sotluckan på vedspisen och stoppa in händerna. Favoritleksakerna är plockkoppar och en fisherpricebok vi köpte på återvinningen för en femma. Hon älskar att gömma saker i varandra, stoppa saker i plockkopparna t.ex. och senaste tre dagarna har hon krupit under saker- soffan o tv-bordet osv.

Hon sover varvat i vår säng och i egen säng bredvid och ammar en gång på dagen, för att somna för middagsvila och några gånger per natt. Vi har dock börjat ge mannagrynsgröt på kvällen vilket hon gillar så oftast håller vi oss vid två amningar, tack och lov. Hon sover till 8-10 på morgonen och somnar mellan 21-22. Det gillar vi. 🙂

Idag ska jag o D fortsätta möblera och städa på gamla sidan, för att kunna flytta ut i sommarbostaden. Jag fyndade två hyllor på återvinningen varav den enda visade sig vara en Bodafors Fridhagen. I eftermiddag kommer Bosse med mor hit och leker med D och förhoppningsvis även smittar henne med vattkoppor. Vi tänkte det var lika bra att få det överstökat. 😉

Allt och inget

Idag har vi spenderat dagen med föräldragruppen/vännerna nere vid sjön här på vår tomt, hejandes på de som åkte Tornedalsloppet. Grillen gick varm, ungarna sov (förutom D som gjorde en illvrålande vakenkvart emellan) och solen försökte tränga igenom diset.

Det har inte hänt så mycket, samtidigt som det känns som att allt händer på en gång. Jag ska skriva ett längre inlägg om jobb och framtid, då jag har lite tid över. Men just nu har jag fått nån timma att få lägga mig i sängen och läsa bok och det tänker jag ta tillvara.

Under tiden får ni titta på D, 8 månader och 1 dag gammal: